Lättare återflyttning gläder också universiteten
Meriterade återflyttare inom medicin välkomnas vid universiteten. Enklast sker återflyttningen om man kontaktar universitetet redan i ansökningsskedet.
”Ett strålande projekt.”
”En utmärkt idé.” Det höjer ribban för vad vi kan åstadkomma i Finland.”
Jussi Pihlajamäki, dekanus vid hälsovetenskapliga fakulteten vid Östra Finlands universitet, och Anne Remes, biträdande rektor med ansvar för forskning, doktorsutbildning och utveckling vid Helsingfors universitet, döljer inte sin tillfredsställelse med stiftelsernas nya Brain gain-program.
Inom ramen för Brain gain-programmet erbjuder tre stiftelser som finansierar medicinsk forskning, Medicinska Stiftelsen i Finland, Sigrid Jusélius Stiftelse och Jane och Aatos Erkkos stiftelse en femårig finansiering på 2,5 miljoner euro till en internationellt meriterad forskare inom medicin som återvänder till Finland.
”Det talas mycket om hjärnflykt och till och om brain drain”, säger Remes. ”Det är fint att man försöka vända strömmen åt andra hållet.”
Pihlajamäki påpekar att det inte tidigare har funnits något motsvarande finansieringsinstrument, men behovet har nog funnits. Han berättar att han har hört talas om förfrågningar där forskare som gjort karriär ute i världen har hört sig för om möjligheten att få stöd för att återvända till hemlandet. Även i de bästa fallen har stödet dock legat på ett par tiotusen euro.
”Det är inte så mycket när man talar om spetsforskare med en egen forskargrupp.”
Däremot är 500 000 euro per år för en femårsperiod redan en bra början, även om man inte heller med det beloppet finansierar en stor forskningsgrupp.
”Tanken är naturligtvis att finansiering söks också på annat håll efter den inledande fasen”, säger Pihlajamäki. I praktiken utgår man i Brain gain-programmet från att en forskare som återvänder till Finland sysselsätts antingen vid ett universitet eller vid en forskningsinstitution. Via forskaren får dessa sedan finansiering från stiftelserna.
Det lönar sig att utreda samarbetet på förhand
Kombinationen av en meriterad forskare och en stödsumma i miljoner är också lockande för universiteten. Remes vid Helsingfors universitet betonar dock att det ur universitetets synvinkel alltid är fråga om att samarbetet fungerar, dvs. om det finns en lämplig plats för återflyttaren.
Ansökan till Brain gain-programmet görs tillsammans med universitetet. Det lönar sig att kontakta universitetet i god tid, betonar Remes.
”På så sätt kan vi tillsammans se om det finns en professur, en tenure track-anställning eller infrastruktur som stöder forskningen.”
Till exempel med finansiering från Brain gain-programmet kan man ännu inte bygga upp en omfattande infrastruktur.
Remes anser att det däremot inte vore särskilt stilfullt att konkurrensutsätta universiteten med finansiering som redan har säkerställts.
”Det är svårt att ge bindande löften om till exempel en professur i förväg. Å andra sidan har till exempel de som fått finansiering av Europeiska forskningsrådet i regel också hittat en fast anställning”, säger Remes.
Pihlajamäki vid Östra Finlands universitet har en mindre komplicerad inställning. Han anser genast att om en högkvalificerad forskare vill återvända, kommer universitetet inte att sätta sig på tvären.
”Jag kan nästan lova att åtminstone en tenure track-anställning kommer att ordna sig, och 100 000 euro i finansiering från universitetet utöver stiftelsens pengar, om tillräckligt intressanta forskare vill återvända.”
Man hoppas också att återflyttaren stannar
Finansieringen av Brain gain-programmet har avgränsats till finländska återflyttare eller till forskare som har studerat i Finland. Avgränsningen kan vid första tanken kännas speciell – kan inte forskare som studerat någon annanstans vara lika bra?
”Jag anser att denna avgränsning är helt motiverad. Det finns ändå många olika finansieringsinstrument”, säger Pihlajamäki.
”En återflyttare är mer benägen att verkligen stanna och anpassa sig här, en sådan person kommer inte hit bara för att prova på hur det känns tills han eller hon får ett bättre erbjudande.”
En återflyttning till Finland kan försvåras utöver av forskningsfinansieringen också av familjeorsaker, i synnerhet bör forskarens make eller maka få ett arbete. Remes berättar att Helsingfors universitet har inlett ett program där tanken uttryckligen är att hjälpa makar till internationella forskare att bli sysselsatta i Finland. Hittills har man haft goda erfarenheter av programmet.
Också i Östra Finland kan man hjälpa makar att bli sysselsatta, säger Pihlajamäki.
”Men det är naturligtvis svårt att ge några bindande löften om detta.”
Fortsättning på programmet?
Av de övriga utvecklingsidéerna nämner Pihlajamäki möjligheten att dela ut finansiering till exempel till två sökande.
”Jag förstår att nu är siktet inställt på sökande som redan har etablerat sig. Men man kunde också ställa siktet lite lägre och sikta in sig på personer som har goda idéer, men ännu inte har en professur eller en stor forskargrupp. Med samma insats kunde man locka flera sådana personer.”
Remes gillar däremot den nuvarande avgränsningen.
”Jag anser att det här är just den typ av finansiering som vi har saknat. Det här är ett spännande pilotprojekt, vi får se vad det leder till.”
Pihlajamäki betonar också kontinuiteten. Det har beslutats att Brain gain-programmet årligen ska finansiera 0–1 forskare. Om det inte finns tillräckligt intressanta sökande, kan programmet låta bli att dela ut pengar.
Även om så kan ske till en början, så behöver ingen ge upp hoppet, säger Pihlajamäki.
”Här är målet att nå de stora fiskarna, och de stora fiskarna rör sig långsamt. Vi ska förhålla oss till den första omgången som till marknadsföring – om någon lämplig forskare inte nu hinner ansöka, kan han eller hon komma ihåg möjligheten att ansöka om ett eller två år och kanske då ansöker.”
Text: Juha Merimaa